VIMPA-s tankar om personlig assistans

Brukarrörelsen har med all rätta under senare år riktat hård kritik mot de allt mer integritetskränkande omprövningarna av rätten till personlig assistans. Det finns otaliga berättelser om personer som måste utstå grova kränkningar av sin integritet vid behovs och omprövningar av rätten till kunna leva som andra.  Nyligen genomgick VIMPA-s talesperson Thomas Juneborg en tvåårsomprövning som Thomas upplevde som oerhört kränkande. Som alla andra som är beviljade personlig assistans genomgick Thomas 2013 en mycket grundlig utredning där livet kartlades ner i minsta detalj. Omprövningen 2015 för Thomas var mycket mildare, i praktiken bara en avstämning av läget som omprövningarna/avstämningarna gick till innan den negativa spiralen för assistansreformen började snurra allt snabbare neråt från 2009-10. I och med att allt fler förlorar assistansersättningen, regleringsbreven till FK med mera var Thomas inställd och förberedd på en del frågor. Däremot väntade han sig inte att de skul

Sätter man en definitiv prislapp på hur mycket en människa får ”kosta” är vi ute på ett sluttande plan som inte hör hemma i en demokrati. Sätter vi ett max tak på hur mycket PA och LSS får kosta har vi ingen rättighetslag längre. Lagen är då reducerad till låt oss kalla det ”välgörenhetslag” där vi ska stå med mössan i hand och vara tacksamma om vi får hjälp – allt efter hur givmild staten vill vara efter rådande konjunktur . Dåliga tider, inga pengar, ingen hjälp efter behov– punkt. Detta är så klart helt oförenligt med både LSS intentioner och FN-s funktionsrättskonvention  som är mycket tydliga. Hjälpen ska ges efter behov, inte efter om det är hög eller lågkonjunktur. Vi vet att det finns en del som inte vill prata pengar överhuvudtaget. Vi menar att det är en strategi som slår fel, särskilt när motståndarna inte gör något annat än bara pratar pengar. Vi blir inte tagna på allvar därför att ingenting i samhället är gratis. All välfärd finansierar vi gemensamt via skatter.

Nyligen släppte regeringen en pressrelease där det meddelas att socialstyrelsen föreslår att: kommuner ska få en skyldighet att ta kontakt med den vars statliga assistansersättning dragits in för att klarlägga om hon eller han vill ansöka om insatser enligt LSS. Syftet med den föreslagna ändringen är att öka tryggheten för personer som blir av med sin assistansersättning genom att garantera kontakt med kommunen. Vidare säger Åsa Regnér att: Alla som har rätt till stöd ska få det och ingen ska riskera att hamna mellan stolarna. Det ska inte finnas några luckor eller glapp mellan ansvariga huvudmän. Vi stödjer givetvis att det ska finnas en bra kommunikation mellan Försäkringskassan, kommunerna och den enskilda människan. Samtidigt menar vi att de åtgärder som Socialstyrelsen och regeringen förslår inte på något sätt bidrar till att lösa den allt djupare krisen för assistansreformen. Tvärtom anser vi att regeringen inte tar ansvar för konsekvenserna av den förda pol

Assistansreformen urholkas i snabb takt och livet slås i spillror för allt fler människor när de mister statlig assistansersättning och allt oftare även kommunal assistans. I det läget som råder är det emellertid oerhört svårt att ställa ansvariga politiker till svars – i första hand Åsa Regnér men ytterst även statsminister Stefan Löven. Orsaken är att den svenska staten är uppbyggd på ett sådant sätt att det är mycket lätt för olika aktörer att skylla på varandra utan att någon behöver ta ansvar. I de flest demokratier finns en författningsdomstol dit enskilda människor eller minoriteter kan söka upprättelse när staten missbrukar sin makt. När vi försöker utkräva ansvar finns ingen författningsdomstol att vända sig till. Förenklat kan vi säga att den svenska staten antas vara snäll och arbeta för att maximera livskvalitén för alla invånare – varför ska vi då ha en författningsdomstol? Problemen med att ställa politiker och Försäkringskassan till svars stannar inte bara vi