Det är oerhört svårt att utkräva ansvar från politiker

Assistansreformen urholkas i snabb takt och livet slås i spillror för allt fler människor när de mister statlig assistansersättning och allt oftare även kommunal assistans. I det läget som råder är det emellertid oerhört svårt att ställa ansvariga politiker till svars – i första hand Åsa Regnér men ytterst även statsminister Stefan Löven. Orsaken är att den svenska staten är uppbyggd på ett sådant sätt att det är mycket lätt för olika aktörer att skylla på varandra utan att någon behöver ta ansvar.

I de flest demokratier finns en författningsdomstol dit enskilda människor eller minoriteter kan söka upprättelse när staten missbrukar sin makt. När vi försöker utkräva ansvar finns ingen författningsdomstol att vända sig till. Förenklat kan vi säga att den svenska staten antas vara snäll och arbeta för att maximera livskvalitén för alla invånare – varför ska vi då ha en författningsdomstol?

Problemen med att ställa politiker och Försäkringskassan till svars stannar inte bara vid bristen av en författningsdomstol – faktum är att alla skyller på varandra utan att någon tar på sig ett huvudansvar.

·         Regeringen kommenterar inga enskilda fall eller lägger sig i, vårt fall Försäkringskassans dagliga arbete för då blir det ministerstyre som inte är tillåtet.

·   Försäkringskassan hänvisar till prejudicerande domar i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som de måste följa.

·   Domstolarna säger att deras uppdrag är att tolka lagen som riksdagen har stiftat.

·   Riksdagen (här syftar vi på hela Riksdagen som demokratins viktigaste institution) till att det är regeringens uppgift att verkställa och genomföra de beslut riksdagen fattar. Varpå regeringen hänvisar till att det är myndigheternas uppgift att förverkliga assistansreformens intentioner och att vi inte får tolka lagen och tillämpa lagen…

·   Slutligen har vi kommunerna som också hänvisar till prejudicerande domar i HFD och tycker (faktiskt med rätta) att staten medvetet flyttar kostnader för personlig assistans till dem utan att de kompenseras.

Under tiden där alla skyller på varandra och ingen tar på sig ansvar förvärras krisen för assistansreformen. I brukarrörelsen pratar vi om rättighetslag och mänskliga rättigheter utan att någon av alla nämnda aktörer lyssnar nämnvärt. På riksnivå tycker vi att endast Liberalerna och Vänsterpartiet visar ett seriöst intresse för den djupa kris vår fantastiska demokratireform hamnat i. Regeringen har av någon märklig/märkliga anledningar blivit helt fixerad vid att det finns ett mycket utbrett ”fusk” och det ska bekämpas genom att skära ner på utgifterna för personlig assistans. Hur regeringen kommer åt fusk och genom att sänka utgifterna för assistansersättning har Åsa Regnér inte förklarat.

Frågan är då hur vi ska lösa det mycket allvarliga systemfelet där det är så svart att ställa ansvariga till svars? Det är för att vara ärlig ett synnerligen svårlöst problem. Om staten verkligen varit snäll och omtänksam i alla lägen hade vi inte behövt diskutera det. Utvecklingen för assistansreformen visar emellertid att det verkligen behövs mekanismer i Regeringsformen (vår viktigaste grundlag) som gör det åtminstone mycket svårare för berörda parter att inte bara skylla på varandra utan att någon verkligen har det yttersta ansvaret och får stå till svars när makten missbrukas.

VIMPA