Befogat att känna oro inför nästa omprövning

I den här bloggen ska vi berätta om vad som händer i assistansvärlden, VIMPA - s tankar om utvecklingen och egna personliga erfarenheter av att leva med personlig assistans. I ett första blogginlägg berättar VIMPA - s talesperson Thomas Juneborg om oron inför nästa omprövning.

Jag har haft varit beviljad personlig assistans ända sedan LSS lagen trädde i kraft 1994. Mitt hjälpbehov är lika omfattande nu som det var 1994. Egentligen större då jag numer bor i egen lya. Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska behovet av personlig assistans omprövas vartannat år. Till att börja med vad finns det att ompröva? Det finns en mycket gedigen samling läkarintyg där det klart och tydligt framgår att Thomas Juneborg, född 1976 har en CP skada, epilepsi, kommer att vara rullstolsburen livet ut med mycket omfattande behov av stöd och hjälp.

OK, jag hade inte klagat om omprövningarna varit den formalitet det var en gång i tiden. Ett telefonsamtal, kolla av läget, kör vidare på gällande beslut, klart. Tiderna har emellertid ändrats. I min privata blogg har jag skrivit  om vad jag kallar helvetesundersökningen när staten 2013 vände ut och in på mitt liv. Allt kändes som att enda syftet var att jag skulle komma under 20 timmar/vecka i grundläggande behov så att staten slapp betala ut assistansersättning. I slutändan hamnade jag en bra bit över 20 timmar och jag fick behålla och har fortfarande all assistans jag behöver för att leva ett självständigt liv.

I slutet av maj 2015 var den förra omprövningen. Försäkringskassan hade ju flaggat för ”lättare omprövningar för personer som redan var inne i systemet” men viss oro fanns ändå. I slutändan var omprövningen mycket enklare än 2013 och det var aldrig någon diskussion att Försäkringskassan skulle minska antalet beviljade timmar. Hålls tvåårsintervallet är det dags för nästa omprövning om några månader. D v s återigen ska staten granska om jag har rätt till alla assistanstimmar jag behöver, d v s staten ska bestämma om jag har rätt till full delaktighet i samhället och kunna leva som andra.

Med tanke på hur bra det gick förra gången, finns det verkligen anledning till oro? Att de drar in assistansen helt är jag inte orolig för men redan synnerligen modesta indragningar skulle bli förödande och det är där oron ligger och jag tycker det tyvärr finns fog för den. Regeringen har gett order till Försäkringskassan att antalet beviljade timmar ska sänkas, 2016 förlorade över 400 personer statlig assistansersättning.

I princip varje vecka berättar tidningarna om upprörande fall där personer med stora hjälpbehov förlorat sin personliga assistans. I min närhet har en kompis nyligen genomgått en omprövning där beslutet blev en stor minskning i antalet beviljade timmar. En annan person väntar också på omprövning och är liksom jag själv orolig för att antalet beviljade timmar ska minska. Ännu en kompis berättade att han håller på att bli psykiskt och fysiskt knäckt av alla kommunala omprövningar.

Så ja, tyvärr tycker jag det finns fog för oron. Och då blir frågan -  vad har vi fått eller håller på att få för samhälle där jag själv och tusentals andra är oroliga för att helt eller delvis förlora vår möjlighet att kunna leva som andra? Detta i ett land som faktiskt har stiftat en lag som uttryckligen säger att vi har rätt till fullt självbestämmande?

VIMPA kommer aldrig och acceptera en politik med ett uttalat syfta att kraftigt sänka samhällets utgifter för vår rätt till självbestämmande och full delaktighet i samhället.